Att framföra körversioner av kända popörhängen låter som en strålande innovation. På papper åtminstone. I verkligheten blir resultatet smått enerverande, särskilt då kören i fråga består av ett trettiotal uttråkade sopraner. Lyssningsvärt blir det först då körsångerskorna lämnar plats åt de skickliga gästsolisterna, där bland annat Jens Lekman och Moneybrothers Anders Wendin gör hedervärda insatser. Allra bäst vore dock om körarrangemangen försvann helt. Precis som på låtarnas originalversioner. Vilket gör denna skiva smått överflödig.

Alexander Bard har beskrivit sitt nya band som den saknade länken mellan ABBA och Kraftwerk. Mannen är antingen döv eller lider av hybris. E-Type och Boyzone ligger närmare till hands då den forne Army of Lovers-medlemmen, tillsammans med Martin Rolinski och Marina Schiptjenko, återvänt till studion för ett fjärde album.
Hur BWO har blivit lika folkliga som foppatoffeln är ett mysterium då deras tidigare skivor mestadels innehåller eurodisco för Pridefestivalens dansgolv. Men två rockbjörnar och en grammis för mest populära band talar sitt tydliga språk. Några priser blir det gissningsvis inte för nya skivan, som består av en förskräcklig samling ballader och mellantempo-arrangemang. Rolinskis briljanta röst är den enda behållningen av en 50 minuter lång stöld av mitt liv.

Då skivans fjortonde låt klingar ut återstår endast ett vagt illamående och viljan att duscha länge, länge för att glömma.

För tre år sedan släppte syskonduon The Knife ett album som fick hela den svenska kritikerkåren att gå upp i kollektiv brygga. Sex grammisar senare är det dags för storasyster Karin Dreijer Anderssons solodebut, vars låtar skapats i ett stadium av utmattat dagdrömmeri som bara en nybliven tvåbarnsmor med bristfällig nattsömn kan uppnå.
Likheterna med senaste knivskivan är slående men utan Olofs inverkan är låtarna långsammare och mer monotona, med verser och refränger som flyter ihop likt dröm och verklighet i ett svettigt feberrus. Det är både fruktansvärt och fantastiskt på samma gång.

Denna unga näktergal, med rötterna i det lilla samhället Fågelsta, flydde Östergötland redan som sextonåring till förmån för Japans discoscen. Ett par år senare bytte hon Tokyo Tower mot Big Ben och släppte samtidigt ett debutalbum som gav löften om framtida musikaliska mästerverk.
I uppföljaren har det personliga uttrycket fått kliva åt sidan för radiovänliga popmelodier utan någon djupare innebörd. Välgjort? Absolut, särskilt då hon väljer starka samarbetspartners så som Annika “Säkert!” Norlin och Claes “Travis” Björklund. Dock känns det samlade intrycket gråare än en brittisk väderleksrapport.

Lystring tonåring! Det har kommit ett nytt band till stan för att ersätta dina “Panic! At the Disco”-knappar på allehanda väsklock och skjortbröst. Båda singelsläppen “Control” och “Shake it” kommer att få landets svarta snedluggar att röra sig i takt på dansgolvet, även om texterna är förvånansvärt enfaldiga. Nej, fokusera istället ditt hörselmaskineri på albumets melodier, som fastnar i hjärnbalken likt tungor på en iskall lyktstolpe (som om du aldrig provat!).

Alla som älskade 2005 års mästerverk I am a bird now kan andas ut. Trots frontfiguren Antony Hegartys eskapader i dansmusikens värld förra året fortsätter uppföljaren nämligen i samma melankoliska anda som de tidigare verken. Resultat är visserligen mer svårtillgängligt och pretentiöst än tidigare – ja, det är möjligt – och de riktigt storslagna hitlåtarna uteblir.
Samtidigt saknar Antonys vidunderliga vibrato sitt like och även om det var bättre förr, som pensionärer brukar säga, så är det fortfarande fantastiskt. När så sista låten dör ut känns tystnaden öronbedövande och lungorna drar åter efter andan, denna gång i ivrig förväntan inför nästa album.

Artist: Justice
Titel: A Cross The Universe
Genre: Electro
Format: CD + DVD
Bolag: Ed Banger Records

Efter ett år av besatt turnerande belönar nu Daft Punks musikaliska sysslingar världens electrokids med en dubbel julklapp: ett livealbum med tillhörande konsertvideo. Glöm “Räven raskar över isen” och låt istället liveversionen av D.A.N.C.E styra familjens struttande steg runt granen!

Artist: Various artists
Titel: Dream Songs Night Songs: From Belgium to Brazil
Genre: Barn
Format: CD
Bolag: Secret Mountain

Då julhelgens yngre deltagare börjar göra lejongäspningar lämpar sig denna samling vaggvisor som hand i garnvante. Med tretton folkvisor på allt från tyska till portugisiska välkomnar John Blund trötta telningar, medan de vuxna äntligen tillåts korka upp starkglöggen.

Artist: Lykke Li
Titel: Youth Novels
Genre: Pop
Format: CD
Bolag: LL Recordings

Årets svenska debutalbum åtnjutes lika väl till risgrynsgröten som till senapsskinkan. Det är minsann ett lyckopiller med förtjusande låtmaterial som garanterat vänder hela familjens uppmärksamhet från tevens julrepertoar till stereoanläggningens toner.

Artist: Cut Copy
Titel: In Ghost Colours
Genre: Pop
Format: CD
Bolag: Modular

I år borde alla skicka ett vykort till Lasse Kronér och be honom ersätta Benjamin Syrsas ballad mot någon av detta albums alster i SVT:s julprogram. Det här är nämligen mandeln i världens popgröt och en riktig smällkaramell att införskaffa till dina nära och kära.

Både en, två och tre gånger tvingas jag läsa på skivans omslag. Nej, detta är inte ett outgivet Coldplay-album eller en efterlängtad samling från Snow Patrol. I stället är det Gary Barlow & co som numera satsar på falsettsång och storslagna stadiumrefränger i sina egenhändigt komponerade alster. Den tidigare beundrarskaran lär inte bli besviken. Överraskande nog inte vi i den nya heller.

För nio år sedan släppte Irlands stolthet ett samlingsalbum med sina mest kända nittiotalsballader. Därefter följde en långvarig tystnad. I denna tid, då världens alla insomnade pojkband väljer att återförenas, vill förstås Ronan Keating och hans pågar inte vara sämre utan ger ut – just det – ytterligare ett samlingsalbum innehållandes samma nittotalsballader. Med tre nya låtar och en liveinspelning försöker de frenetiskt intyga att detta inte enbart är ett illa dolt försök att dryga ut kassan. Det misslyckas fatalt.

U2, Coldplay och Keane. Ända sedan sina första kommersiella framgångar har denna brittiska kvintett placerats bredvid arenarockens förvaltare i lyssnarnas skivhyllor. Femte albumet är inget undantag – över bombastiska melodier förkunnar den sammetslena tenoren Gary Lightbody återigen sin själsliga smärta. Trots uteblivna överraskningar lär dock forna anhängare inte bli besvikna, utan kan i stället fatta sin bärs och tillsammans skråla med i de storslagna refrängerna.

Denna recension publicerades första gången 5 november 2008.